För mig som levt och andats handbollshallar de senaste elva åren med en äldre bror, så är vädret sällan ett tema, möjligen med undantag för det där välkomna helgpasset på Bohus Cup när majsolen skapar FOMO deluxe. Men utomhushandboll i Juni är en annan historia, och man förstår snabbt att YR användes lika flitigt som inför midsommarhelgen.
Junicupen bär på fina minnen för många av oss. Ett stort fält, handboll i alla riktningar och badet alldeles intill. De senaste åren har cupen experimenterat med att flytta in delar av spelet till centrum och inomhus, men till 50- års jubileet valde de att gå tillbaka till ursprungsformatet, och det kändes rätt.
Att vara 9-10 år och stå inför en stor scen med DJ, där varje match och halvtid inleddes med ett mindre nyårsfyrverkeri som täckte Gustavsberg i krutdimma, det är svårt att inte imponeras av. Inte bara killarna, utan oss föräldrar med. Varje match kändes stämningsfull och speciell, och att sedan få gå upp på scenen med musik och hyllningar är nog just det som kommer att sätta sig djupast i dessa tio år gamla handbollshjärtan.
Cuper innehåller alltid lite extra av allt. Känslor högt och lågt, utmaningar i att hålla energi uppe när man springer i hoppborgar mellan matcherna eller bara hänger med kompisar över en hel helg. Tränarna förtjänar en extra eloge, för de sliter tålmodigt med att peppa, trösta och försöka få in det man jobbat på under säsongen. Jag tyckte mig märka att deras kaffedrickande ökade i takt med att cupen fortskred.
Hur gick det då?
Vi hade tre lag med, och vissa hade knappt spelat på stor plan tidigare. Lägg därtill gräsunderlag där studsen försvinner och en boll som blev blöt mer än en gång. Det var svårt och det var roligt.
Men vilka mål vi gjorde och vilka räddningar vi bjöd på!!
Alla firades som sig bör.
Vi föräldrar såg en gemenskap, en kämparglöd och en vilja. Vi såg egenskaper som kan växa, vi såg dem som verkligen älskar handboll och vi såg dem som hade ett öra mer mot högtalaren än ögonen på planen. Exakt så som det ska se ut när man lämnar lågstadiet och kliver in i sommarlovet. För vi vet inte ännu vem som så småningom får allting att stämma, men vi såg att alla fick delta med sina förutsättningar och uppleva en cup som verkligen lyckades plocka fram det där lilla extra. En klassisk medalj runt halsen när man är i den åldern ska man inte underskatta.
Klarade vi oss från regnet? Självklart. Om upplevelsen hade känts likadan om vi supportrar stått blöta och kalla i tre dagar låter jag vara osagt, men nu älskade vi varenda minut av att få följa killarna, servera pastasallad och gifflar och lära känna alla föräldrar lite bättre på köpet.
Vi känner oss laddade för nästa äventyr, vad det nu än visar sig bli.
Nu tar vi lite lov från matcher, halltider och logistik och ägnar oss åt exakt det vi vill.
För snart är vi tillbaka och undrandes vad i hela världen vi skulle göra om våra barn inte idrottade!?!
